Böda - igen!!!!

Hej nu ska jag berätta hur det varit denna helgen. Vi åkte till Böda och med var Sofie och Simon. Underbar liten kille och hans underbart trevliga mamma. Först inspekterade vi "Smultronstället" Sedan kollade vi så det fungerade för vår framtida verksamhet "korvförsäljning" :-).

Det gjorde det uppenbarligen! Ställ Er här i kön................!

Pust - det blev tufft det här. Vílken anstormning - om man säger så... Måste vila inna vi tar matpaus!

Vad tröttsamt detta blev nu vill jag vila på maten! Helst i mammas famn...

Kul - eller hur?!!!!!

På återseende!

I debatten.

Nu skrev jag ju då debatt och inte rabatt.
I morgon kommer det en läkemedelsrepresentant till mitt jobb. Han kommer till lunch och får därför bjuda på den samma. Enda chansen att få komma - liksom :-)
Gissa vilket läkemedel han ska prata om! Jodå - helt riktigt det högaktuella och väldebatterade läkemedlet Lamictal. För er som missat denna debatt så handlar det om ett läkemedel som numera ges till en nyuppfunnen diagnos - Bipolär light. Har ni hört nå´t så urbota dumt. Inte konstigt att man tycker psykiatrin är märklig... Denna diagnos hette för på vanligt psykiatriskt maner - Mano depresiv sjukdom. Den behandlas med - vanligtvis Litium. Detta för att d läkemedlet är humörstabiliserande då både toppar och dalar finns med i diagnosbilden. Detta skor sig nu läkemedelsindustrin på. Lamictal är annars ett läkemedel som funnits ett tag och har getts vid epilepsi., av samma humörstabiliserande anledning. Nu är det ju - tack och lov - inte så många som drabbats av epilepsi och därför är marknaden dålig för detta preparat - Lamictal. Vad gör man då för att få sälja mer - jo man hittar på en ny diagnos och säger att detta läkemedel är bra mot detta tillstånd. Det värsta är att man inte samtidigt talar om sitt profittänkande och framför allt så nämns inte biverkningarna. Vad jag inte kan låta bli att undra är...Hur kommer det sig att läkarna går på denna "nit"? Hur kommer det sig att de skriver ut detta läkemedel trots välkända biverkningar? Har de någon form av provision - kan man tänka...Säger bara suck. Hur kan man dessutom vederta en diagnos som ställs av ett läkemedelsföretag i endast profitsyfte??? Ja a vad ska man tro om det hela. Hur eller hur. Blir inte lätt för "Nisse Hult" imorgon att övertyga oss om den positiva verkningsmekanismen i Lamictal. Hoppas bara att vi hinner få lunchen inna så åtminstone han slipper sätta den i halsen - kanske det kan räknas som en biverkan. Vem vet? :-)

Kram och på återhörande - jag tänker i alla fall inte prova om vi får några läkemedelsprover :-) Då blir det kanske varken kram eller återhörande... Jag nöjer mig nog med en penna ( bara det INTE står Lamictal på den ).

Lekstugan/SMULTRONSTÄLLET:

Innan man vet ordet av flyttar de små gunstlingarna ut. Detta är inget man längtar efter när barnen är små och formbara :-) Men vad i herrans namn gör vi? Jo, vi börjar träna dom tidigt att flytta hemifrån. Nu tänker ni väl att jag har fått en släng av total sinnesförvirring. Iofs kan det ju vara så - men kolla bara in detta. Här håller morfar ( Thommy ) och pappa ( Jonas ) på att bygga ett hus. Till vem då - tror ni? Jo lillflärpan ( Annie ). Det ska böjas i tid det som färdigt ska bli - sägs det ju. Jo, jo... Här böjer man så till den mildaste grad så man har t.o.m. slagit upp ett tält åt henne under tiden huset byggs.
Nu tror ni väl att hennes mamma ( Sarah )inte känner till detta? Jag säger bara - say no more...

Jodå - bara vänj henne vid att bo själv. Vad tycker du Annie? Visst är det fint? Ja a - säger det stackars vilseledda barnet som inte har en aning om vad detta kommer att resultera i.

Det stackars flickebarnet fick hjälpa till också. Vad ska man säga? Tillvänjning - eller...?

Så fick vi då inne henne till slut ;-)
Det här måste firas....

Visst hittar man på en

massa konstiga

anledningar för att få fira...

Men....visst blir det fint :-)

Och Lillflärpan blir bara så himla trött av att hålla reda på allt och alla. Ska det bli färdigt så ska det. Vill ju bjuda hit sina kompisar i sommar och kalasa till det ordentligt. Ska man vänja sig så ska man... Tänkte inte på de´eller - ni vuxna :-)

Kram och på återhörande/seende.

Småttingarna...

När jag sitter här på min blogg och kikar runt lite bland bloggkompisar kan jag inte låta bli att tänka på hur annorlunda det är nu från när jag själv hade småttingar. Hur enkelt allt verkar och så mycket tid småbarnsföräldrar har för sina småttingar. Jag blir avundsjuk och lite besviken men absolut inte missunsam. Önskar bara att jag hade haft den tiden och fantasin. På "min" tid hade man bara 6 månaders föräldrarledigt - är det klokt? Det konstiga i detta är ju faktiskt att ni föräldrar av småttingarna idag är de barn som vi bara hade 6 månaders ledighet för. Hur kommer det sig att ni nu då blivit så himla bra på att vara föräldrar? Jag står vid sidan om och iaktar och förundras över den otroliga förmåga ni visar för era barns bästa. Likaså den stora kärlek och värme ni omger dom med. Inte så att jag eller mina gelikar från det "förgågna" inte var besatta av den förmågan, men nu när man inte själv är mitt i det, ser man det på ett annat sätt. Någonstans tror jag ju då att vi också hade förmågan att dela med oss av allt vi förmådde till Er - våra barn - hur skulle ni annars kunnat bli så bra?! Det som ofta pratas om och visas bilder från är föräldrargrupper. Detta är ett begrepp som inte fanns på min "småbarnstid" :-( Vad kul det hade varit. Haft andra småbarnsföräldrar att prata med och få goda råd. Vi hade bara våra "åldriga" föräldrar och det är inte skam det heller. Otroligt många var de goda råd vi fick! Men att just träffas och utbyta tankar på samma nivå - var inte uppfunnet då :-) När man ville träffa någon med barn i sina egna barns ålder var det - kyrkans barntimma eller Mulle som gällde. Då ska ni veta att ni var relativt "stora" då. Men innan då? Vad jag menar är - ta vara på denna möjlighet. Nu vet jag ju att ni gör det - men den är inte självklar.

Nu som den otroligt lyckliga "åldriga" mamma som jag är och tillika överlyckliga mormor vill jag visa några av de barn som fått mig att känna den tacksamhet som jag känner. Dels för att deras mödrar är kompisar till min dotter och för att deras småttingar fortsätter den trenden - att vara kompisar med min lilla prinsessa Annie. Håll till godo och mjut. Kram på er alla.

Detta är ju då min lilla prinsessa Annie.

Här har vi Simon. Sofie är hans stolta mamma och Annie´s mammas kompis sedan skolan.

Detta är lilla söta Meja.

Stolt mamma är Maria.

Annie´s mamma och Maria växte

i princip upp som systrar.

Detta är då lilla Freija. Caroline och Andreas är stolta föräldrar till detta lilla underverk. Caroline är syster till Maria. Annie´s mamma och pappa är kompisar med Freija och hennes föräldrar. Och mammorna umgicks innan de blev mammor - också :-)Detta är en liten bildkavalkad om hur livet kan te sig - visst är det underbart - men som sagt....inte självklart. Visst måste man vara ödmjuk och tacksam inför så stora under....?

Kram på Er och Lycka Till.

Hemskt mycket hej! - Gör en glad tjej ;-D

Sitter här nu och tittar på mitt räkneverk. Alltså siffrorna som står högst upp till vänster.
Va´kul att så många är inne och läser vad jag skriver och tittar på foto´na. Känns liksom lite meningsfullt och trevligt att kunna dela med sig av sin vardag och likaså festligheter likaväl som funderingar. Men vet ni......
Jag skulle tycka det var så kul om ni gav er till känna nå´n gång. Kanske en liten kommentar eller varför inte en hälsning i min Gästbok. Det är bara att trycka på den. Finns över räkneverket. Man förbinder sig inte till något :-) Visst ni är några som kommenterar och det tycker jag är jättekul. Kanske en del tycker att det är svårt? Jag ska förklara hur man gör.

1. Tryck på kommentera under aktuell text och fotosvit.
2. Ny ruta kommer upp där man trycker ok - det är inte farligt att "gå" in här ;-)
3. Sedan skriver man sin kommentar eller hälsning. Tjohoooo - vad kul det blev ,-)
4. Nu ser man en ruta där man exakt ska fylla i de "konstiga" bokstäverna.
5. Rullar man ner sidan en bit ser man att det står något om URL eller ANONYM eller NAMN. Är du inloggad behöver inte någon av dessa rutor klickas i. Om inte inloggad, vilket du inte är om du inte själv har lagt upp en bloggsida, då klickar du i NAMN och anger det namn du vill. Bra iofs om jag kan identifiera det :-) Annars ger det mig bara en j-a massa huvudbry - Från födslen ohejdad vana för nyfikenhet ;-D
6. Därefter trycker du på publicera inlägg.
7. Klart.
8. Monica kommer att bli så himla glad och överraskad - tro mig - jag vet....

Vill du inte kommentera så kan du ju alltid skicka en hälsning i min Gästbok. Himla enkelt och lika glädjande.

Hoppas -hoppas -hoppas :-)

Kram och på återhörande.

Är man livegen?

Sitter här vid datorn och försöker hitta någon jag kan kontakta angående mitt dilemma.
Det är så att i Onsdags ringde det från en butik i staden och talade om för mig att jag handlade hos dom i april-07 !!! men att de inte fått någon betalning. Deras revisor hade hittat att det inte gjorts någon transaktion ??? Jag vet att jag betalade med mitt kort och att det var en ganska stor summa pengar eftersom jag köpt nya proggresiva glasögon och solglasögon till dom. Gode frid - vad ska jag göra. Sitter i bilen när jag får samtalet på min mobil. Tur att jag inte körde - om man säger så.... Har mått dåligt i detta över hela pingsten. Tack för det Holm´s. Goda vänner var hos oss och grillade. Jag la fram mitt dilemma och frågade råd. Samtliga var enhälliga i att detta är inget jag kan avkrävas betalning för efter så lång tid. De rekommenderade mig att ta kontakt med konsumentrådgivaren. Detta gjorde jag det första jag gjorde idag (måndag). Blev jag klokare....näe - inte ett skit!! Vad han rekommenderade mig var att ringa min bank. Precis som jag inte fattar det själv :-) Ringde så min bank. De hittade inte att något hade dragits på den aktuella summan. Både Thommy och jag hade också letat i gamla kontoutdrag från banken och gjort samma upptäckt. Vad göra nu... Letar och letar efter kvitto. JAAA - jag hittar det. Alltså jag har kvitto på att jag har betalat med mitt kort, fått varan och gått ut från affären utan ett större polispådrag efter mig. Pust - vad skönt, tänkte jag. En mycket kort stund... Faktum kvarstår ju att det finns inget draget på mitt konto. Eller vad har hänt. Jag har ju kvittot. Fattar egentligen ingenting. Sitter nu i alla fall och "gogglar" för att hitta någon som vet vilka rättigheter och skyldigheter jag har i en så´n här situation.
Visst känner man sig livegen ibland! ?
Håll tummarna att vi hittar en bra lösning för alla berörda.

Kram och på återhörande - kanske jag får ha en handdator i häktet :-))

Pingstdagens utflykt.

Vi gjorde en härlig utflykt till stadsparken och tittade på det nya konstmuseet och alla vackra blommor. Vi tog också en fika på stans i särklass mysigaste och vackrast belägna plats - Byttan.

Så är vi välparkerade i slottsallén. Annie har tagit plats i morfars trygga famn. Här finns så himla massa bilar...

Här har vi placerat blomman bland blommorna. Annie tycker det är så kul att lukta på blommorna. Här hittade mormor ett vackert Magnoliaträd åt Annie att lukta på. Kittlar störtskönt i näsan ;-)
Längre in i parken såg vi det här trevliga andparet. Herr and vakade troget över Fru and när hon plaskade omkring. Såg så trevligt ut. Detta är det omtalade, omskrivna, bejublade, hatade konstmuseet. Personligen tycker jag att det är jättefint och står där ståtligt i denna vackra grönska som är en konst i sig.
Inne på museet tog Annie sin första konstrundaerfarenhet. Visst verkar hon gilla det och beskådar konsten med mycket stor iver och beundran.


Å så blev det då dags för den efterlängtade fikan.






På vägen hem passerade vi dessa underbara tulpaner. Nu bar det iväg hem och till grillen - igen :-) Men gott är det. Thomas han jobbade och slet inne på Byttan.

Det var så mycket folk där som njöt av det mesta i solskenet.

En fantastiskt fin dag tillsammans med "lillflärpan" hennes mamma o pappa och en liten "bit" av Thomas.

Tack för denna dag.

Kram och på återhörande ( seende ). monica & thommy

Pingstafton...

Jo - du har så rätt - visst borde jag sova nu.... Först vill jag bara berätta hur trevligt vi hade det i går kväll - på pingstafton. Vi ( Thommy och jag ) bjöd in några goda vänner. Det roliga med det hela var att våra vänner knappt hade en aning om att det var pingst - denna helgen - så tidigt...
Jag visar här med några bilder hur trevligt vi hade...Det känns inte fel - eller hur....

Godnatt och på återhörande och Tack för en jättetrevlig pingstafton.

Hänryckningens tid.

Nu är tiden mellan hägg och syren. Den kallas för hänryckningens tid. Det är bara det att när jag ska tala om det kommer jag aldrig ihåg det ordet. Det enda ord som dyker upp är "förskingring" :-) Det stämmer iofs. Jag brukar förskingra både min och Thommys lön denna årstid. Det är ju så himla mycket vackert på "trädgårdshandlarens torg". Nya plantor och nya krukor. För att inte tala om all jord och lecakulor. Dyrt - men vackert blir det.
Detta är magnolian i våran trädgård. Den är minst 20 år gammal. Man kan inte skylla den för att vara snabbväxande :-) Men vad vi kan "skylla" den för är att den är otroligt vacker.

Vid denna tid brukar längtan till Öland och Böda bli så stark så vi åker helt enkelt dit :-)

Det underbara ställe som Sarah, Jonas och Annie har är ett paradis för stressade och sargade själar. Ja..så här vackert är det. Vackrare blir det när den lila syrenen blommar som en ståtlig vägg längst ner i trädgården och äppelblommorna prunknar i sin skönhet. ordet vackert är ringa i det sammanhanget. Nog om min lyriska ådra...

Vad gjorde vi när vi var där? Kolla.....
Klippte pilhäcken och åkte skottkärra med morfar - gjorde Annie

och luktade på blommorna.

Sedan tog vi en skön promenad i det soliga vädret ner till havet.....

Det är bara det att Jonas blev så himla trött så Annie fick gå.....och Jonas - ja a....

När vi vände hemåt gick vi förbi en lekplats - gissa vilka som kastade sig in där.......Kolla - igen!!

Men nu fick dom faktiskt ge sig för denna lilla prinsessa!

Så blev det då dax att åka hem igen - fast ingen ville det egentligen. Vi vet att vi kommer tillbaka - snart - så det gjorde det lite lättare.

Annie tycks tänka- jag vet att jag får hänga med så jag bryr mig inte och petade sig stilla i näsan ( som moma lärt henne - men säg inget ). Jag frågade henne bara - "var bor kråkorna"? Kan jag då hjälpa att hon visste det???? ;-)))

Puss och kram och på återhörande.