Reunion - Yeeaa :-)

Äntligen!!!
Nu har de första anlänt hem. Helt underbart. Sarah och Jonas och mormors guldklimpar kom strax efter 21-tiden igår.

Thomas ringde hem för en stund sedan. Då lämnade han Sundsvall. Avverkat 30 mil och har "bara" 30 kvar till Sthlm. Där lämnar hans resekompis honom. Meeen... Fia möter upp honom på Arlanda där han ska lämna kompisen. Skönt att han får ressällskap resten av resan också.

Thommy ringde strax efter 12.00 att han satt på tåget. Jag hämtar honom klockan 16.03. Efter det lämnar jag Fia vid flyget.

Sedan är det bara att åka hem och lasta av bagaget - menar inte Thommy :-) - sen bär det av till en härlig grillkväll hos Sarah o Jonas med gullklimparna - me like!

Oj, vad jag älskar min familj!!!

Konsekvenser :-(

Ja a detta askmoln har verkligen ställt till det. Naturkrafterna har vi lite att sätta emot. Borde vi tänka på innan vi gör den förbannad med våran nonchalans genom förstöring.
Nere i Wien sitter min dotter med sin familj. Barnen är 3,5 år och 8 mån. Så det är ju inte så lätt att skutta hem som över en mosse. Efter de åkt dit förra torsdagen så stängde de luftrummet en timma efter. Konstigt att det inte fanns ett betänkande innan man slussade ut dessa människor. Kan knappast tro att flygbolagen blev "tagna på sängen"! Är allt detta p.g.a. profittänkandet.
:-( Sorgligt.
Nu åkte de med Ryanair från Skavsta. Där står bilen! Inte får de tag på bolaget via telefon. Inte via nätet för där ligger det nå´n bugg... Visste ni att det kostar 10:-/minut att stå i deras telefonkö!!!!! Hur många vet det egentligen mer än deras ekonom? Så vilka är nu alternativen?
1. Hyra en bil och köra med småbarnen på fredag natt från Wien till Kiel och ta båten till G-borg. Sedan tåg till Kalmar. Till vilken kostnad? Och finns det platser?
Suck!
2. Boka in sig på ett annat flygbolag och försöka komma till Kastrup... Betänk också med småbarn. Bilen står i Skavsta. Det blir riktigt dyrt :-(
3. Ha is i magen och avvakta nu när lufthavet har öppnats upp - men för hur länge? När stängs det igen. Hur ska vi kunna omboka vår biljett när vi inte får tag i bolaget? När finns det platser?

Den stora frågan för dem är givetvis - när kommer vi hem? Att inte ha ett datum. Att inte veta är väldigt påfrestande. Dessutom att ha bröllopsbestyr och uppbokade tider för olika konsultationer minskar ju inte stressen.

Återstår bara att hoppas att det löser sig på ett bra sätt och att arbetsgivaren har förståelse för att detta inte är en frivillig situation.

Och till sist en fråga till alla ni ockrare som höjer era priser i rent profittänkande - sover ni gott om natten? Lär ju inte få något svar så jag svarar själv. Förmodligen för ni har ju varken känsla eller förståelse för andra. Uttnyttja är tydligen mångas ledord.
Tack för ordet.

KASAM

Tillhörighet - Tillit -och Trovärdighet är tre stora ord. Pratas sällan om men alla har ett omättligt behov av att känna detta. Vad händer när man inte har känslan av ett sammanhang? Man blir förvirrad, ledsen och arg. Kan detta vara en förklaringsmodell för hur det ser ut i samhället idag? I världen? Har var och en fått för mycket ansvar? Blir det för mycket tyckande som bara förvirrar och oroar. Jämställdhet i all ära men det får ju inte vara till vilket pris som helst. En del människor är helt enkelt inte "spantade" för ett större ansvar. Vad händer då i jämställdhetens namn. Man blir förvirrad, ledsen och arg. Känner sig blottad och går i försvarställning. Känner sig mindre värd och tappar fotfästet. Tillhörigheten, tilliten och trovärdigheten på mänskligheten är bortblåst. Vad finns kvar? En frustrerad människa som är ledsen, deprimerad eller arg. Människan har sedan urminnes tider alltid haft en ledare. Varför är det fel att ha det idag när det verkligen behövs!? Ja, ja jag vet vi har ju regeringen men hur långt från folket är dem! Känns ibland som systemet är för självbevarande. Idag har ju människan inte tid att stanna upp och höra hela meningen, utan tolkar den efter sina egna övertygelser. Ur detta missförstånd kan det ju inte komma något gott.
Jag kommer osökt att tänka på skillnaden mellan psykiatrin och somatiken (kroppssjukvården). Där är det en otrolig skillnad i heriakin. I den somatiska vården råder det aldrig någon tvekan om vem som ska göra vad. Inte heller någon tvekan om vad som ska göras. Till närmelsevis inte heller så många skriverier om hur dåligt vården sköts. Jämför man det med psykiatrin så är det stor skillnad. Här finns ingen heriaki. Här är alla lika bra och värdefulla. Det är väl gott så. Det är ju det man försöker få patienten att förstå också. Men det fungerar dåligt när alla ska bestämma och få tycka sitt. När man gör som man vill ändå. När det inte finns en bra ledning eller ledning över huvudtaget kan det bli väldigt kaotiskt. Vem ska man lita på? Vem känns trovärdig och som jag kan känna tillit för?. Här finns inga omedelbara självklarheter. Här få man gå på intuition. Här är alla lika bra och ingen ska vara mer än den andra. Sedan spelar det ingen roll
vilken utbildning du har. Stanna upp för en stund och försök känn efter hur en sådan miljö påverkar en människa som redan är i underläge, förvirrad och frustrerad. Knappast läkande. Så vad jag vill ha sagt är att utifrån min erfarenhet av livet och yrkeslivet är det otroligt viktigt att ha ett sammanhang. Inte minst i vården är det viktigt att alla vet sin roll och är stolta för den. Endast om det finns en bra ledning, endast då kan vi se goda resultat och ilska, besvikelser och frustration behöver inte födas lika snabbt och få så mycket näring så det blir en förödelse för människan själv och samhället.
KASAM är känslan av sammanhang som enligt mig föder tillhörighet - tillit och trovärdighet.

Kram på er och på återhörande.

Norrland för 1:a ggn.

Oh-Rey here we come!

Trots avsaknad av skenskarvar är det sövande att åka tåg... En jättebra avkoppling för trötta resenärer.

Börjar bli lite segt. Har rest i flera timmar nu och bytt på 2 ställen. Inga långa väntetider som tur är.

Så var vi då framme i Åre eller som det kan låta för vissa - oh-Rey :-)Kul.

Världens bästa killar! Helt underbart fantasiska. Jag är så glad och stolt att jag känner dem. De är mina båda två ;-) Ja,ja Fia, jag delar med mig - självklart:-) Älskar er!

Här har världens bästa bartender fixat välkomstdrink till mor och far. Så omtänksamt!

Skål då käre make och skönt att vara framme.

Parkvillan är ett populärt ställe. Det var tur att Thomas reserverat ett bord för oss. Lite mat innan läggdags ska bli gott. Det blev en laxhamburgare á la Viktor. Supergod och poppis.

Ingen egentlig fjällstuga men ändå speciell med denna bakgrund.

Thomas visar oss lite omkring i omgivningarna. Har en böjelse för vackra kyrkor. Kunde inte låta bli att ta ett kort på detta byggnadsverk.

Här bär det iväg på isen. Ska strax upp på fjället. Tänk om man får se en björn eller åtminstone en ren. En järv kanske...? Fjällräv, varg. Lämmel??

Fjällvidder. Kargt, vindpinat och fantastiskt. Varken varg, björn eller något annat så det var lugnt. Det hade varit trevligt att få se något av djurfaunan.

Vad ska man säga. Var rädd om vår vackra jord är det enda jag kommer på...

Står på toppen av fjället som vi åker skoter på. Hela Åre ligger nedanför.Dit upp ska vi. Åker nu karbinbanan.

Ja, då var man då uppe på Åreskutan. Inte riktigt på toppen men väldigt nära. Thomas tar sig ner på snowborden och Thommy och jag med karbinbanan.

Otroligt vackra vidder. Här ligger Åreskutan i bakgrunden och Thomas i förgrunden. Lika enastående båda två!

Rissla eller Ristafallet. Vattenmassorna har frusit till is i fallet - liksom. Häftig och kuslig känsla att stå där. Tänk om allt bara släpper, sådär...

Här har toppen på Åreskutan tittat fram. Ligger ofta dolt i molnen.

Fjället i all sin glans.

Interiör från CopperHill. Väggarna är klädda med koppar... Här grillar vi utanför lägenheten i det vackra vädret.

Tusen Tack till vår underbara son Thomas som gjorde det möjligt för oss att se fantastiska Åre med omnejd. 12 timmar tog det med tåget dit men det var en behaglig resa. Skönt att komma bort ett tag. Vi fick ett så fint mottagande och blev väl omhädertagna och visades runt. Vi bodde i Thomas lägenhet som låg mitt i byn. Thomas hade ordnat med en scootersafari i födelsedagspresent till Thommy. Gissa om det var en upplevelse. Vi åkte karbinbanan nästan till toppen på Åreskutan. Högt var det och en fantastisk utsikt. Var och tittade vid Thomas förra arbetsplats Trillevallen också. Tjusigt. Vilket otroligt väder vi hade! Sikten tog andan ur en. Ristafallen var en upplevelse också. Tänk att stå mitt i ett vattenfall! Det var tack och lov fruset :-) En hisnande känsla var det i alla fall. På väg tillbaka så stannade Thomas till vid ett gigantiskt hotellbygge. CopperHill tror jag det heter. Vilken anläggning... Slatan och annat folk som har råd att betala c:a 2,5 - 3,5tusen/natt bor där. Jag har i alla fall kort - bilder alltså - därifrån :-)

Molnigt värre...

Idag när jag tog en sväng med cyklen kände jag svavellukt i luften. Kan det vara möjligt? Borde inte luften vara så pass utspädd så att det åtminstone inte luktar svavel? Island ligger ju en bit från Kalmar - liksom.
Visst känns det lite konstigt att det händer så mycket naturkatastrofer runt om i världen.
Jag hörde ett program på radion där de pratade om alla dessa katastrofer. Där var en kvinna som frågade om det var jordens sätt att ge tillbaka på all miljöförstöring. Hon fick till svar att det inte var så - men jag undrar jag...

Ha det gott och lev i nuet...