Tillhörighet - Tillit -och Trovärdighet är tre stora ord. Pratas sällan om men alla har ett omättligt behov av att känna detta. Vad händer när man inte har känslan av ett sammanhang? Man blir förvirrad, ledsen och arg. Kan detta vara en förklaringsmodell för hur det ser ut i samhället idag? I världen? Har var och en fått för mycket ansvar? Blir det för mycket tyckande som bara förvirrar och oroar. Jämställdhet i all ära men det får ju inte vara till vilket pris som helst. En del människor är helt enkelt inte "spantade" för ett större ansvar. Vad händer då i jämställdhetens namn. Man blir förvirrad, ledsen och arg. Känner sig blottad och går i försvarställning. Känner sig mindre värd och tappar fotfästet. Tillhörigheten, tilliten och trovärdigheten på mänskligheten är bortblåst. Vad finns kvar? En frustrerad människa som är ledsen, deprimerad eller arg. Människan har sedan urminnes tider alltid haft en ledare. Varför är det fel att ha det idag när det verkligen behövs!? Ja, ja jag vet vi har ju regeringen men hur långt från folket är dem! Känns ibland som systemet är för självbevarande. Idag har ju människan inte tid att stanna upp och höra hela meningen, utan tolkar den efter sina egna övertygelser. Ur detta missförstånd kan det ju inte komma något gott.
Jag kommer osökt att tänka på skillnaden mellan psykiatrin och somatiken (kroppssjukvården). Där är det en otrolig skillnad i heriakin. I den somatiska vården råder det aldrig någon tvekan om vem som ska göra vad. Inte heller någon tvekan om vad som ska göras. Till närmelsevis inte heller så många skriverier om hur dåligt vården sköts. Jämför man det med psykiatrin så är det stor skillnad. Här finns ingen heriaki. Här är alla lika bra och värdefulla. Det är väl gott så. Det är ju det man försöker få patienten att förstå också. Men det fungerar dåligt när alla ska bestämma och få tycka sitt. När man gör som man vill ändå. När det inte finns en bra ledning eller ledning över huvudtaget kan det bli väldigt kaotiskt. Vem ska man lita på? Vem känns trovärdig och som jag kan känna tillit för?. Här finns inga omedelbara självklarheter. Här få man gå på intuition. Här är alla lika bra och ingen ska vara mer än den andra. Sedan spelar det ingen roll
vilken utbildning du har. Stanna upp för en stund och försök känn efter hur en sådan miljö påverkar en människa som redan är i underläge, förvirrad och frustrerad. Knappast läkande. Så vad jag vill ha sagt är att utifrån min erfarenhet av livet och yrkeslivet är det otroligt viktigt att ha ett sammanhang. Inte minst i vården är det viktigt att alla vet sin roll och är stolta för den. Endast om det finns en bra ledning, endast då kan vi se goda resultat och ilska, besvikelser och frustration behöver inte födas lika snabbt och få så mycket näring så det blir en förödelse för människan själv och samhället.
KASAM är känslan av sammanhang som enligt mig föder tillhörighet - tillit och trovärdighet.
Kram på er och på återhörande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar