På tal om stjärnor...

Snart är det dags att sätta stjärnan i toppen på julgranen. Visst är det nå´t visst med det!?

Tror inte det finns ett tillfälle till på året som jag bejakar barnet i mig så mycket och så ofta som runt jul. Längtar efter den gnistrande snön och knarret under läderstövlarna som vittnar om att det är riktigt kallt.

Min barndomsjular kantades av att stiga upp på juldagens morgon. I ottan...gäsp. Det var julotta. Hur jobbigt och tröttsamt det än var så var jag förväntansfull. Där jag växte upp var det alltid snö, mycket snö. Jag brukade alltid få något i julklapp som jag på något sätt kunde bära på mig. Var det inte en ny kofta så var det kanske just ett par nya läderstövlar. Och oj vad de knarrade och hördes långt. När julottan var slut och vi skulle gå hem igen så gick vi alltid förbi min bror och hans familj. Det var egentligen höjdpunkten för mig med julottan. Ja, förutom nya julklappen då. Det luktade så gott kaffe och utstrålade sådan värme när vi klev in till dom. Vi satt och fikade ett tag sedan gick vi hem och la oss en liten stund. Tänk bara att få lägga sig när man stigit upp. Det var ovanligt på min tid om man inte var sjuk förståss.

Nu för tiden är människan för trött för att stiga upp tidigt och gå på julotta. Nu har man midnattsmässa istället man är ju ändå vaken - näst intill. Inte så stor uppoffring då :-) Trist tycker jag. De som inte har varit på en riktig julotta har ingen aning om vad de går miste om. Det är speciellt att stiga upp klockan 05.00 klä på sig något nytt och taffla iväg till kyrkan. Har man tur så finns det snö - numera - och kanske en och annan släde med bjällror på hästen. Känna den speciella lukten i en fullsatt kyrka och värmen från alla ljusen. Då är det JUL.