Hösten är här...

Gör detta inlägg endast p.g.a. att det kan ju vara någon som missat att hösten har anlänt ;-)

Denna ljuvliga färgsprakande tid som är så förgänglig. Hur kan det komma sig att naturen visar upp sig i all sin prakt strax innan den ska dö, vissna ner och ruttna bort? Är det för att vi ska längta efter deras efterkommande som sjuder upp från höstens förgängliga inre? Är detta en slags fåfänga? Kan naturen vara fåfäng? Hmm - det är ju liv... För nog fodras det att man klär sig i färger och utmärker sig för att synas - eller.... Man syns ju i vart fall mer :-) Tycker att detta är parallellt med med hur vi människor förhåller oss i livet. Visst gör vi oss vackra och utrycksfulla med hjälp av våran skrud (kläder). Visst vill vi väl synas och bli ihågkomna för att vi är så vackra?! Och faktum är att vi också blir snyggt "iordninggjorda" den dag vi ligger där i "skalet". Naturen sköter det själv med att stråla ut i alla de vackraste färger speglandes sig i den höstliga solens sena bleka strålar. Mmmm visst är det vackert med förgänglighet när den är som bäst...

Så var det färdigt med min poetiska ådra för idag och kommer nu att gå över till att faktiskt visa er bevis för det jag så fantastiskt inlevelsefullt beskriver :-)

Titta och njut.

Visst är det vackert.

Kram och på återseende/hörande.

Vill också passa på och tacka alla som kommenterar det jag skriver och bilderna. Det är roligt att få lite feedback och sporrar mig i alla fall att skriva vidare och dela med mig av mina bilder. Tack.